You can get addicted to a certain kind of sadness
Så mörkt, det är så konstant mörkt.
Söker de få stunderna mitt på dagen när en
liten stråle ljus kanske besöker ens närvaro.
Men nu väntar lovet, då kanske man kommer sig ut innan gatulyset är tänt.
Bara en dag till.
Mina trötta ögon vilar nu på den utnötta play knappen...(bara en gång till.)
Varför står denna en aning pinsamma skivspelaren kvar i mitt rum.
Samlar damm och tar plats.
Ja för kvällar som denna när jag behöver spela den där skivan.
Med den där extra speciella låten.
Men allt fler och fler gånger, om och om igen behövs.
Men sen lägger sig lugnet.
Hoppas det bara funkar nästa gång med.
Godnatt
En liten ängel till mig kom, log och vände om
Nya converse! Känns bra iaf :)
Julshows arbete och sånglektionimorgon, helt ok :)
Fokuserar på det bra.
Med andra ord....ignorerar snön!
No Matter How Dark It May Be
Visst är det undligt att man slösar så mycket energi på onödiga saker, sånt som får en att bryta ihop inombords och bara vilja gå och lägga sig. Så mycket energi på att hata, hata onödigt jobbiga personer och manngrysgröt till skollunch. Så mycket att när man masar sig på lektionen och ska skriva sitt "utförligaste" om bländarens betydelse i kameran och optisk aberration och hur det uppstår så blockas tankarna av det där varma mysiga täcket där hemma.
Nä fy... (för att referara lite till mitt förra inlägg).
Nu ska jag berätta något som är ledsamt:
Att det raderna jag just skrivit är mina största problem.
Att jag klagar över mina "gamla" kuddar och med det inte nog bra nattsömn.
Om jag ska köpa nya converse eller inte.
Men det sorgliga är väl ändå att alla de sakerna faktiskt känns som riktiga problem.
När jag mår dåligt så tänker jag ibland på dig, på ditt liv...Nä fy vad hemskt.
