Visst är det undligt att man slösar så mycket energi på onödiga saker, sånt som får en att bryta ihop inombords och bara vilja gå och lägga sig. Så mycket energi på att hata, hata onödigt jobbiga personer och manngrysgröt till skollunch. Så mycket att när man masar sig på lektionen och ska skriva sitt "utförligaste" om bländarens betydelse i kameran och optisk aberration och hur det uppstår så blockas tankarna av det där varma mysiga täcket där hemma. 

Nä fy... (för att referara lite till mitt förra inlägg).

Nu ska jag berätta något som är ledsamt:

Att det raderna jag just skrivit är mina största problem.

Att jag klagar över mina "gamla" kuddar och med det inte nog bra nattsömn.

Om jag ska köpa nya converse eller inte. 

 

Men det sorgliga är väl ändå att alla de sakerna faktiskt känns som riktiga problem.