Har ni någon gång känt den där känslan? Att du bara ska göra den där saken, skriva till den där personen eller öppna den där boken?. 

En obetydelsefull resa i bilen mot staden med familjen. Jag i framsätet, halv sover, dagdrömmer eller ja "dag" det okontrollerbara vintermörkret ligger nu konstant över oss. Men när stjärnorna lyste som starkast den kväll för bara några dagar sen så hör jag rösten eller känns instinkten, Julia du borde kolla bak, ut genom fönstret på den kalla bildörren vid din bror. Min kropp har vridit sig innan jag ens hade uppfattat att den gjorde och mina ögon bevittnade det klaraste stjärnfallet. Så tydlig. Som ett tre sekunders mirakel som sedan tonade ut i oändligheten.

   Ett lugn faller över hela min värld och ett väl behövligt leende besöker mina läppar. Då ser jag på min bror och viskar, inte för att det var någon hemlighet utan bara för att det känns rätt. "Emil du missade det! en stjärna föll" Han blir helt till sig och ler i extas, nästan skriker tillbaks "Men hallå! är det försent att önska sig något!" svarar enkelt "nädå". Avbryts av pojke,13 "Men asså Julia!, hur gör man då? hur ska jag göra?!" ett så fantastiskt äkta skratt lämnar min läppar och orden "önska bara inom dig" jag ser hur han sluter sina ögon och hur vi för tillfället delar exakt samma obeskrivliga leende. Vänder mig om igen och bilresan fortsätter.

Jag analyser fortfarande varför vi kände så starkt, varför jag just beskrev något av naturenskraft som mirakel. Eller vad är egentligen naturenskrafter, även höstens fallna löv eller den snötäckta åkern kan vara ett tecken för någon där ute.